Synpunkt av Jonathan Power*
LUND, Sverige (IDN) - År 2000 bidrog president Vladimir Putin, som just hade vunnit sitt första val, på egen hand till att lösa kärnvapenkrisen. Han sade i ett tal att Moskva var berett att drastiskt minska sitt lager av kärnvapenmissiler. Putins uppmaning gällde inte bara ytterligare nedskärningar än det av USA föreslagna taket på 2 500 för vardera sidan, utan även nedskärningar långt under Moskvas tidigare mål på 1 500. (För närvarande har Ryssland cirka 6 000 stridsspetsar och USA 5 400.)
På grund av Putins sätt att uttrycka sig och de termer och fraser han använde, föreslog kommentatorer vid den tidpunkten att Putin mycket väl kunde ha tänkt sig samma typ av överenskommelse som Michail Gorbatjov och Ronald Reagan utarbetade vid sitt toppmöte i Reykjavik 1986 - ett lager som närmar sig noll.
Denna betydelsefulla plan i Reykjavik var Reagans hjärnspöke - han förutsåg en värld med ett perfekt missilförsvar (det så kallade Star Wars-konceptet), sida vid sida med supermakternas avskaffande av kärnvapen.
Men så fort Reagans rådgivare fick nys om vad han spontant kläckte tillsammans med Gorbatjov, försökte de kväva det, argumenterade för att det inte var genomförbart och fördömde det praktiska, vilket de gjorde - och fortfarande gör - med jämna mellanrum med alla kreativa förslag som har tagit sig igenom labyrinten av granskning mellan olika organ.
Den enda gången som ett större initiativ av ensidig karaktär gick igenom var när president George Bush, som hade en mycket stark ställning efter det kalla krigets slut, i hemlighet utarbetade en plan för att ta bort amerikanska kärnvapenbombare från beredskap och ta bort taktiska kärnvapen från tjänstgöring. Ingen i byråkratin eller senaten hade tid att försöka överlista honom.
Enligt George Perkovich, som skriver i ett nummer av Foreign Affairs, var 1961 den sista gången som den amerikanska regeringen - som då leddes av John F. Kennedy - tog kärnvapennedrustning på tillräckligt stort allvar för att undersöka hur den skulle kunna genomföras.
Även om Clintonadministrationen krävde en "grundläggande omprövning" av kärnvapendoktrinen, led initiativet av presidentens ouppmärksamhet och Clintons "ovilja att utmana Washingtons udda par av Pentagonbyråkrater och kortsiktiga och doktrinära senatorer". Clinton gick faktiskt åt andra hållet genom att på ett provocerande sätt inleda Natos utvidgning mot Rysslands gränser.
Det är inte enbart Pentagons fel. Nätet av civila experter som sträcker sig från byråkratin till senaten, universiteten, de specialiserade tankesmedjorna, vapentillverkarna och de ledande nyhetsmedierna ger upphov till en hårdgjord åsiktsstyrka som är nästan immun mot varje motangrepp.
General Eugene Habiger, en pensionerad överbefälhavare för USA:s strategiska kärnvapenstyrkor, uttryckte det så här: "Vi har nått den punkt där de högsta militära generalerna med ansvar för kärnvapenstyrkorna förespråkar mer högljutt och häftigt än våra politiker att gå ner till allt lägre vapennivåer".
Hans föregångare general George Lee Butler har gått ännu längre, både när det gäller att helt avskaffa kärnvapen och när det gäller att belysa den grymma taktik som används av den kärnvapenvänliga lobbyn för att offentligt förstöra bilden av och trovärdigheten hos alla profilerade kärnvapenmotståndare.
Den allmänna opinionen i hela västvärlden tycks vara i ett tillstånd av serendipitet när det gäller kärnvapen. Något kommer att dyka upp någonstans och göra världen säker från kärnvapenkrig. Men verkligheten är helt annorlunda. Ryska kärnvapen visas upp av Putin. Det finns alltid en risk för en otillåten eller felaktig uppskjutning. Det har funnits väldokumenterade, obestridda fall av nära avfyrningar.
Situationen mellan Kina och Taiwan kan någon gång under de närmaste åren bryta ut i en större militär kris och tvinga USA att konfrontera Kina, en situation som kan leda till att två kärnvapenbeväpnade makter skjuter missiler mot varandra.
Kärnvapenspridning blir alltmer sannolik, och Kashmir och Mellanöstern förblir kärnvapenspridningsområden. Sydkoreas president har redan talat om att hans land ska bygga taktiska kärnvapen. (USA:s taktiska kärnvapen avlägsnades från Sydkorea av president Jimmy Carter). När det gäller Nordkorea fortsätter regimen att gå framåt och testar allt mer sofistikerade raketer.
Utöver detta finns den smygande fientlighet som en stor del av resten av världen känner när Washington trycker på sin överflödiga kärnvapenfördel. Genom att inte göra någon ansträngning för att hålla vad man offentligt och högtidligt har lovat flera gånger, nämligen att inleda en seriös kärnvapennedrustning, uppmuntrar Washington andra stater att motsätta sig de amerikanska utrikespolitiska målen, om de får en halv chans.
Till och med goda vänner som Kanada, Frankrike, Tyskland och Sverige drabbas då och då av denna antiamerikanska ångest. Det bådar inte gott för de långsiktiga amerikanska intressena om landets ledning betraktas som arrogant och onödigt militaristisk.
År 2000 tog president Putin sitt ögonblick i akt. Tragiskt nog svarade inte USA på detta. I Reykjavik var det Sovjets motvilja (och Reagans rådgivares påtryckningar) som gjorde att det som såg ut som en verklig överenskommelse som skulle ha gjort sig av med alla supermakters kärnvapen inte kunde genomföras. Det skulle vara ett välkommet tecken på att ryssarna fortfarande har kontakt med verkligheten om Putin slutade tala om deras eventuella användning och återgick till språket i sitt tal år 2000. Det skulle vara mer än en olivkvist om president Joe Biden avbröt Ukrainas militaristiska prat med ett stort tal som innehöll ett erbjudande till Moskva om att återigen engagera sig i kärnvapennedrustning.
Under varje minut av 2021 spenderade världen 156 841 dollar på kärnvapen, enligt International Campaign to Abolish Nuclear Weapons (ICAN). Under bara ett år spenderade nio kärnvapenländer - Kina, USA, Ryssland, Storbritannien, Nordkorea, Indien, Pakistan, Israel och Frankrike - sammanlagt 82,4 miljarder dollar på att uppgradera och underhålla sina uppskattningsvis totalt cirka 13 000 kärnvapen. (Ryssland och USA innehar 90 procent.)
Världen har i stort sett inte brist på pengar. Frågan är hur den spenderar dem. Med ett annat synsätt skulle man lätt kunna hitta pengar för att finansiera det som behövs för klimatkontroll, bistånd till Afrikas utveckling, utrotning av malaria, medicinsk forskning om cancer, diabetes och demens och utrotning av fattigdom där det behövs. Varför ska vi investera i vapen som är för farliga att använda?
Det finns inget rationellt argument för att inneha dem, bortsett från någon vagt genomtänkt militärfilosofi om godartad användning av avskräckning. Uppriktigt sagt vet vi inte om avskräckning fungerar. Det fungerar bara tills det ögonblick då det inte gör det. Som Putin, den före detta kärnvapenbombsklipparen, har påmint oss om kan de användas av Ryssland om Nato gör ett misstag i Ukraina. Dessutom är vi lika beroende av misstag och olyckor som vi alltid har varit, och ju längre saker och ting pågår, desto mer sannolikt är det att ett misstag eller en olycka kommer att inträffa.
Någonstans djupt inne i Putins hjärna vet han detta. Det gör även Biden, som vet att han inte kan undvika att testa sin katolska tros läror om hans militär och nationella säkerhetspersonal sätter honom på plats genom att råda honom att använda dem.
Så vad är poängen med att driva saker och ting till den punkten?
Presidenterna George W. Bush och Donald Trump gjorde ett fruktansvärt jobb när de drog USA ur viktiga avtal om kärnvapenkontroll. Putin, när Biden valdes, flyttade snabbt sin och den nu mer framsynta amerikanska sidan för att förnya det stora initiativet till vapenbegränsning från Obama- och Medvedev-åren. Nedskärningarna ledde till att de båda sidornas långväga interkontinentala stridsspetsar minskade till 1 550 vardera.
Kanske kommer det röriga ukrainska kriget att pågå i flera månader eller till och med år. Men det finns inget som hindrar de två största kärnvapenmakterna från att redan nu ta djärva steg mot ett avskaffande av kärnvapen. Annars kan det otänkbara hända för att vi inte har tänkt. [IDN-InDepthNews - 15 januari 2023]
* Jonathan Power var i 17 år kolumnist och kommentator i utrikesfrågor för International Herald Tribune, numera New York Times. Han har också skrivit dussintals kolumner för New York Times, Washington Post, Boston Globe och Los Angeles Times. Han är den europé som har förekommit mest på opinionssidorna i dessa tidningar.
Foto: Den symboliserar ett kärnvapenkrig som besegrades genom historiska avtal mellan Sovjetunionen och USA. FN/Ingrid Kasper
